Självbevarelsedrift?

Jag läste om en 19-årig tjej i Köpenhamn som blivit torterad av sin pojkvän i nio dagar.
Tydligen hade de varit tillsammans i ett knappt år och misshandeln hade pågått i stort sett hela tiden...

Nu är ju detta ett extremfall, men det får ändå mig att fundera..

Det finns ju både par- och vänskapsrelationer som är totalt värdelösa, även om de inte innefattar våld...
Vad är det som gör att att man klänger sig fast i ett sådant förhållande/relation, som enbart är destruktivt och nedbrytande?

Vad är det som gör att man inte bara, vänligt men bestämt, ber någon att "fuck off", för att sedan helt lämna det bakom sig?
Alla tillgängliga signaler skriker att detta är helt fel, men ändå så finner man sig i det?!

Är det ett sökande efter bekräftelse, känslan att vara behövd och omtyckt, eller helt enkelt rädsla för att vara ensam?

Först och främst tror jag det är just rädslan för att vara ensam, även om andra saker säkert påverkar på olika sätt..
Den allmänna uppfattningen är att det är lite "fult" att vara ensam. Är man ensam så är man liksom lite mindre värd!

Att man sedan väljer att stå ut med både fysisk och psykisk misshandel, i tro om att det skulle vara ett bättre alternativ till att vara själv, det är bara ofattbart...

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person...