Herrens vägar äro outgrundliga...

Nu är ju jag förvisso inte särskilt kristen av mig på det viset, men livet tar både märkliga och fascinerande vändningar!

Man tycker man har läget under kontroll, men innan man hinner blinka, så är allt ställt på ända, och man måste anpassa sig till nya förutsättningar.
Detta är både på gott och ont, även om jag generellt tror att förändring är bra.

Det blir i princip aldrig som man tänkt sig, och man kommer på sig själv att befinna sig i diverse märkliga situationer som man aldrig kunnat förutse eller ens ana!

Personligen så funkar aldrig min "gameplan", utan det blir alltid på något annat sätt än jag trott eller planerat!
Kan ju iofs vara direkt förknippat med min karaktär, eller i detta fallet, totala avsaknad av det...

Är det vad som kallas karisma?

Jag undrar hur det kommer sig att vissa människor etsar sig fast i ens minne.

Man träffar mycket folk i både sitt jobb och sin vardag. Och det finns ett fåtal personer som man, av någon anledning, liksom blir påmind om i sin vardag.
Hamnar man på samma ställe, eller i en liknande situation så smyger dom sig på direkt, vare sig man vill eller inte...

Det kan vara folk man träffat på en fest, eller någon som man handlat utav i en affär eller bara någon man sett på bussen.

Det är inte det att man "attraheras" av personen rent fysiskt, det händer ju att det är en person av samma kön. Eller motsatt kön då, beroende på vilket lag man spelar för...

Vissa av dessa människor vet man ju inte namnet på, eller kanske inte ens bytt några ord med.

Sen tror jag iofs det kan vara svårt att hålla isär denna känsla, från en faktiskt attraktion.
Det intressanta är hursomhaver att det är i princip omöjligt att sätta fingret på vad det är som gör att personen känns "speciell"..
Folk pratar om karisma och utrstrålning, och jag vet fan inget annat som bättre skulle passa in på dessa personer!

Om jag vore rekryteringsamsvarig för ett företag, så skulle jag anställa personal genom att gå ut och leta folk i vardagslivet!
Sen bör man självklart ha något innan för pannbenet, men det kan man ju läsa sig till!
Det har jag sett många praktexempel på...

Självbevarelsedrift?

Jag läste om en 19-årig tjej i Köpenhamn som blivit torterad av sin pojkvän i nio dagar.
Tydligen hade de varit tillsammans i ett knappt år och misshandeln hade pågått i stort sett hela tiden...

Nu är ju detta ett extremfall, men det får ändå mig att fundera..

Det finns ju både par- och vänskapsrelationer som är totalt värdelösa, även om de inte innefattar våld...
Vad är det som gör att att man klänger sig fast i ett sådant förhållande/relation, som enbart är destruktivt och nedbrytande?

Vad är det som gör att man inte bara, vänligt men bestämt, ber någon att "fuck off", för att sedan helt lämna det bakom sig?
Alla tillgängliga signaler skriker att detta är helt fel, men ändå så finner man sig i det?!

Är det ett sökande efter bekräftelse, känslan att vara behövd och omtyckt, eller helt enkelt rädsla för att vara ensam?

Först och främst tror jag det är just rädslan för att vara ensam, även om andra saker säkert påverkar på olika sätt..
Den allmänna uppfattningen är att det är lite "fult" att vara ensam. Är man ensam så är man liksom lite mindre värd!

Att man sedan väljer att stå ut med både fysisk och psykisk misshandel, i tro om att det skulle vara ett bättre alternativ till att vara själv, det är bara ofattbart...

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person...

Kanske lite väl mainstream...

Här kommer alltså min så hett efterlängtade och efterfrågade blogg!

Har länge haft tankarna på att starta igång den, men med tanke på den mängd av bloggar som det faktiskt finns, så har det inte tilltalat mig..
Nu har jag iaf tagit mitt förnuft till fånga, så får vi se om jag lyckas hålla den vid liv... =)

Svårt att sätta fingret på dess inriktning, utan det kommer att handla om det mesta som figurerar i mitt liv och huvud... Med andra ord allt och ingenting! Ungefär...

Ja, det är väl alles för nu!